Alltså nu är det länge sedan jag skrev något! Över tre veckors torka och jisses vad mycket jag har att berätta för er. Så mycket att det finns inga möjligheter att få med allt på ett inlägg. Jag misstänker att det blir fem inlägg, om inte fler! Risken är väl att jag kommer att glömma vad som händer det närmaste dagarna. Men på något vis ska det gå.
Nu får vi backa ända till den 7 juli, dagen då vi la sista handen med att packa resväskor, handbagage och axelväskor. När bara färdkosten för resan ner till Arlanda saknades svidade jag om till dansskorna och drog iväg till Kustladan. Kan jag så missar jag inte Streaplers! Mitt absoluta favoritband! De spelar den bästa dansmusiken och takten sitter i varje låt! Som vanligt när Streaplers spelar är det mycket folk. Det var det den fredagen också, men inte så packat som det brukar vara. Jag antar att det var väderleken som bidrog till att det var ganska luftigt på dansgolvet. Det var så inni bängen kallt! Trots att man var uppe och dansade i det närmaste varje dans var mina händer iskalla och innan jag åkte hem skakade jag tänder! Det var så vidrigt kallt så jag åkte hem strax efter tolv. När jag åkte över Skuleskogen visade termometern +7°! Så fruktansvärt!
Att äntligen få krypa ner under täcket var som en dröm! Jag slocknade ganska direkt och blev väckt klockan 7 när jag kände kaffedoften. Eftersom vi hade bara några smågrejer att stoppa ner i väskorna så hade vi gott om tid.
9.45 klev vi på Ybuss på Öviks rececentrum och vi fick en plats framför ett ungt par i 18-20-års åldern. Tjejen ifråga prövade mitt tålamod från det att jag klev på till att jag äntligen fick kliva av på Arlanda! Hennes röstläge gjorde att I princip ALLA i bussen hörde vad hon sa, nös rakt ut, hostade rakt ut och hade högljudda utrop över saker och ting hon såg på Facebook! För att inte tala om hennes uttalande emellanåt! Ursäkta mig, men jag har aldrig mött en så respektlös och bortskämd människa! Huvva!
Hur som helst, vi hade svårt att koncentrera oss på att fördriva tiden på bussen med att läsa. Den bruden ställde till att en redan dryg resa blev i det närmaste outhärdlig! Den stund som var bäst var när vi gjorde ett stopp i Tönnebro.
Där passade vi på att äta en medhavd kycklingsallad, rörde på benen och skakade loss skinkorna lite. Tusan vilken träsmak man får av att sitta i ett till synes bekvämt bussäte!
Där fanns även två välputsade jänkare. Det är så roligt att se dessa fina bilar.
Precis enligt vad tidtabellen lovade så klev vi av bussen på Arlandas terminal 5 och vi sökte oss till incheckningen direkt. När det väl var gjort så var det bara att vänta. Att sitta på en flygplats och vänta är ingen höjdare, men på något vis så gick 1.5 timme förvånansvärt snabbt och helt plötsligt så satt vi där, fastspända och klar för take off!
Det kändes gött att lämna lilla Sverige då vädret inte var det bästa.
Som vanligt så är det någon, eller några småttingar som gör att flygresor aldrig blir sådär trevliga. Det var inget undantag denna gång. En liten kille på 8-9 månader höll låda hela vägen till Antalya! Fy så jobbigt för stackarn, och fy vad frustrerande för de stackars föräldrarna.
Hur som helst så blev det som vanligt kolsvart utanför fönstret sådär jättesnabbt. Såhär ser İstanbul ut sådär lite från ovan.
När İstanbul försvinner I fjärran så dröjer det inte länge förrän planen börjar gå ner och personalen börjar förbereda för landning. Det är en härlig känsla! Det finns bara en sak som jag gillar med att flyga och det är starten och när man stiger. Resten kan jag vara utan! Så infernaliskt tråkigt, ont i röven och trångt! Så det var skönt att få kliva av planet och ut i ankomsthallen för att få våra väskor. Sen blev det lite nervöst ett tag!
På morgonen innan vi åkte fick jag veta att Gulnaz man skulle komma och hämta oss. Men vi såg inte till Alpay! Helt plötsligt så stod vi där nästan allena! Det var inte utan att jag blev lite orolig ett tag, ända till jag såg en figur som kom långt borta på parkeringen som hade misstänkt lik gång som Alpay! Han var lika glad att se oss som vi honom! När hans fru hade sagt åt honom att hämta upp några på flygplatsen hade han frågat VEM han skulle hämta!
- Vår Annlis! hade hon svarat! Ni förstår att det tårades i mina ögon då.
Efter en timme i bil, med en chaufför som var i toppform trots att klockan närmade sig halv tre lokal tid. Han berättade roliga historier på löpande band och jag som satt fram behövde inte känna mig nervös med tanke på hur turkarna kör! Väl framme vid hotellet kom Güler och mötte oss med stora famnen. Vi fick vår nyckel till 'vårt' rum. 321 är samma läge fast en våning upp. Å vad hängde på väggen ovanför sängen!?
Jag tror inte att de hade hängt upp den tavlan för vår skull, men det kändes bra med några ulltussar att titta på.
Direkt åkte AC på då termometern på väggen utanför vårt rum visade 29°. Inne i rummet var det ännu varmare men vi härdade ut och packade upp det allra nödvändigaste. Resten fick ligga kvar i resväskorna då vi kunde ha dem på en extrabädd.
Som sig bör så har vi alltid någon typ av LED belysning med oss för att sätta på balkongen, något som Reggie får ta hand om när vi reser hem. I år blev det en färgglad variant.
Den tog sig ut bra i den kolsvarta natten och som sig bör så måste man sätta sig på balkongen och bara njuta en stund, trots att klockan närmar sig halv fyra. Dessutom krävs det någon typ av vätska också. Något för magen, helt enkelt!
Klart det ska vara 'don efter person'! Ska sanningen fram så blev det två små, en för magen och en att sova på!
Klockan 8 var jag vaken och gick ut på balkongen och värmen slog emot mig som ett slag! Digitalskylten visade 31°! Redan halv nio var vi på plats vid frukostbordet och många famnar kom emot oss! Den som saknades var Reggies! Jag hann äta frukost och gå ut och sätta mig innan hon kom! Jisses vad glad hon var! Hon slängde sig runt halsen på mig och pussade mig över hela ansiktet! Därefter skulle jag bara sitta ner när hon skulle ta sig lite fika!
Hon lyste som en sol och höll mig i handen merparten av tiden som hon åt sin frukost. Som ni ser så var glädjen över mötet delat. Vem kunde väl ana att denna glädje skulle komma att bli en sorg för oss båda bara några dagar efteråt!
Som vanligt när jag lägger ut många bilder så börjar appen att protestera! Så jag får runda av här och börja förbereda nästa inlägg. Ni kan vara lugna - det kommer inte att bli så här detaljerat som det här blev. Ni ska få veta vad som hände för Reggie så småningom. Tålamod!
skriven
Härligt att "höra" från dig igen😍